Passivitetens boja

Vi ärver så många mönster och beteenden från våra föräldrar. Ett som jag just nu återigen sitter fast i är min pappas passivitet. Jag skyller  på honom iallafall. Han fick sällan något gjort och allt tog så enormt lång tid. Det var mer eller mindre ett skämt i familjen om pappas oförmåga att komma till skott och jag har gång på gång sagt att jag vägrar hamna där själv. Ändå sitter jag nu framför min dator och känner det som om att jag är fastbunden fysiskt och själsligt. Utan tydliga målbilder, utan energi och vilja att göra det jag behöver.

Jag avskyr denna känsla av att inte komma loss, inte hitta energi att röra mig i den riktning som jag önskar, inte kunna följa mina drömmar. Det som växer mest är en förlamande frustration som gör fysiskt ont i min kropp. För att undvika den så har jag blivit expert på att avleda mig själv, med filmer, böcker, datorspel, choklad, ja vad som helst som gör att jag slipper möta frustrationen och passivitetens kärna (vad den nu består av).

Jag känner alla krav på mig som stenar på mina axlar och i mitt hjärta. Tjäna pengar, vara nyttig, prestera, vara den stora starka som löser andra personers problem. Detta låser mig i sin tur ännu mer.

Alla verktyg finns ju i mig. Mentala tekniker för att hitta mål, hitta mening och vägen dit. Vänner omkring mig som gärna hjälper mig, professionella coacher som gärna ställer upp mot betalning. Ja allt finns där och jag orkar knappt sträcka ut handen för att nå dem.

Men nu är det ett nytt nu. En ny möjlighet att bryta gamla mönster och kasta av mig arvet.

Det finns nu och nu och nu en möjlighet att göra det allra minsta att för att skapa ny energi, en ny morgon. Så om jag skulle följa några av mina egna råd?

  1. Att göra det som jag gör just nu. Göra mig själv medveten om det som stör mig. Acceptera frustrationen och börja formulera vad jag vill förändra.
  2. Slappna av. Meditera 10 minuter och bara andas. Jag väljer att se hur jag andas ut allt det som håller fast mig och hur jag andas in allt det jag önskar mig.
  3. Formulera 10 enkla mål, stort som smått, i närtid och i fjärrtid.
  4. Börja ta fram praktiska handlingsplaner för vad jag ska göra för att nå mina mål.
  5. Jag väljer att återuppta övningen att känna tacksamhet varje kväll för det jag har i mitt liv och att vakna varje morgon i målbilden av det jag vill uppnå.
  6. Slutligen väljer jag att fortsätta öva på att leva enkelt, lätt, med glädje och tillåta flödet finnas i mig.

Tänk en glad tanke och flyg!

Vi har alla länge hört att vi ska tänka positivt. Att det är en nyckel till att må bra eller iallafall att må bättre. Det har getts ut hyllmeter av böcker i ämnet. Det är evigt tjat om ”Tänk positivt”!

Visst förstår jag att det är bra att tänka positivt, att det då är lättare att se ljust på livet och även lyckas göra det jag vill uppnå men i fredags  fick jag en intressant och givande pusselbit till i detta ämne av Brian Maynes. Han höll ett 20 min långt inspirationstal om att tänkta positivt och Goal Mapping på Arndts.

Han sa då bland annat att studier visar att positiva tankar ger direkta effekter på serotoninhalten i hjärnan. Tänker vi glada tankar får vi högre halter av serotonin och mår bättre. Studierna visar att också att det räcker att vi skapar en positiv tanke så ökas halten. Vi kan alltså medvetet må fysiologisk bättre genom att medvetet tänka en glad eller positiv tanke. Det är  samma sak som att ett falskt konstlat leende faktiskt gör att hjärnan tror att vi är glada och utsöndrar serotonin. Vi kan alltså lura oss själva att må bättre även om vi är nere och låga.

I Peter Pan så krävs det en glad tanke och älvstoft för att man ska kunna flyga. I verkligheten så behövs det bara en glad tanke för att älvstoftet ska skapas i våra hjärnor och vi ska må bra och flyga.

Så vilken är din glada tanke idag?

Att känna är att leva

I min senaste lilla artikel skrev jag om att andas. Om att andas för att leva.

En av de viktigaste aspekterna av att leva som människa är att känna. Att ha kontakt med sina känslor och “använda” dem till det som de är till för. Min åsikt, erfarenhet och upplevelse är att alla känslor har ett syfte eller gåva att ge oss. Just nu pratar jag om de mentala/psykiska/andliga känslorna som i sin grundform kallas:

  • Glädje
  • Lust
  • Ilska
  • Sorg

Vi har också känselförnimmelser som har en ren fysisk orsak såsom smärta, kyla, värme med flera och de har självklart sina viktiga syften också, men vi lämnar dem därhän i denna artikel.

Det finns också känslor som på sätt och vis är underarter av de fyra grundläggande. Jag tänker på känslor som irritation, frustration, ”fnissighet”, avundsjuka, svartsjuka och nedstämdhet men dessa är oftast varianter av dessa fyra eller kombinationer av dem.

Så låt oss återvända till de fyra grundformerna. Vad är var och ens gåva till oss om vi tillåter känslorna finnas i sin bästa form i oss och lär oss uttrycka dem på bästa sätt?

Den enklaste att börja med är kanske glädje. Vem känner inte värdet och styrkan i ett stort skratt? Hur det fyller en och livet blir på en gång både ljust och härligt att leva? Det kan befria oss från spänningar, för oss samman, skapar samhörighet, läker sår och är allmänt helande.

Sedan har vi lusten. I fri form påstår jag att detta är den starkaste känslokraften vi har. Den rena sexuella lusten bottnar i att vi vill skapa liv, föra oss själva vidare men också att höra till, leka kärt, älska, smälta samman i njutning och att till och med nå rena gudomliga tillstånd.

Lusten handlar också om vilja skapa, bygga upp och förändra. Lusten är den starkaste drivkraften vi har för att komma vidare och utvecklas.

Näst på tur står ilskan. För mig står ilska mycket för att säga nej och sätta gränser. Ilskan kommer när någon har gjort eller inte gjort något som kränker dig eller gör att du inte kan få dina vilja igenom eller behov tillfredsställt. Vår inre “nej” är viktigt att känna och kunna svara upp mot. För på andra sidan myntet finns vårt “ja”. Finns inte “nej” så finns inte heller “ja”.

Ilskan är också en mäktig drivkraft för förändring. Om vi kan rikta vår ilska på ett konstruktivt sätt så kan vi bokstavligen förflytta berg. “Nä nu djävlar” är kanske inte vackert men mycket effektivt.

Slutligen har vi sorgen. Sorgens gåva till oss är avskedet, avslutet och verkligen få släppa den eller det som har lämnat oss. Sorgen berättar för oss att vi har förlorat något som var oss kärt och att vi genom att känna sorg visar för oss själva att vi värdesätter det och att vi nu behöver avsluta vår relation med det eller den vi saknar.

Sorgen berättat också för oss när vi förlorar bitar av oss själva. När vi blir kränkta, slagna, våldtagna, förtryckta förlorar vi delar av oss själva i form av självkänsla, livstillit och självkärlek. Detta verkar hända speciellt när vi inte har tillgång till eller förmåga att svara med ilskans nej.

Mina ord här ovanför kan utvecklas, diskuteras, fördjupas och ifrågasättas. Men för mig visar dessa få rader att våra känslor är viktiga för oss att vara människor fullt ut. Vi är inte bara en analytisk hjärna. Vår kropp och alla de känslor den rymmer är inte enbart ett signalsystem som varnar för fara eller berättar att kroppen mår bra. Vi kan istället också använda känslorna till att utvecklas till högre stående människor redan i detta liv, som lever med empati, passion och kraft att nå alla de mål vi önskar.

Att jag har funderat mycket på detta beror på att jag i mitt arbete med människor träffar väldigt många som inte känner, lite eller inte alls. Dels är det väldigt många som inte andas men det är många inklusive jag själv som har lärt sig att det inte är bra att visa känslor. Jag uppfattar det som en norm i det svenska samhället att känslor är inte något man ska visa, det är fult, konstigt och ja förbjudet.

De flesta av oss är därför extremt otränade i att ens känna känslor och därmed väldigt dåliga på att hantera och uttrycka starka känslor. Vi är lika otränade i att möta dem från andra. Ofta möter vi starka känslor med rädsla vilket sällan är det som den som uttrycker känslor behöver.

Jag tycker vi alla ska träna på att känna känslor, uttrycka dem och möta andras känslor för att vi ska kunna ta till oss de gåvor de ger. Låt oss också träna oss själva i att låta våra barn träna, känna och uttrycka sig.

Så nästa gång det pirrar till på något sätt i din kropp. Ta ett djupt andetag, fyll din kropp med syre och känn efter. Vad är du känner egentligen? Fråga dig själv och prova hur ordet “nej” känns i din mun, vad smakar ilska, hur känns det i halsen när du sörjer? Var någonstans i kroppen sitter mina känslor? Hur rör sig din kropp när du är glad eller fylld av lust? Smaka på dina känslor och låt dig själv leva. Andas!